Banhallen…

Vision i landet lagom

En bild från ett bildspel daterat 2006, Berlin Alexanderplatz inklippt på Lund C, som intresseväckare eller provokation…

Genom Johan Westers och Larry K Oltmanns förslag på ett framtida Lund C har vi äntligen kunnat lyfta begreppet och företeelsen banhall. Banhallen kan få existera utan att den har någon egentlig annan nytta än att just vara en konstnärlig utsmyckning, ett landmärke och en attraktion förutom att vara just en banhall till en järnvägsstation. Banhallen är ingenting annat – inte köpcentrum – inte torg med annan avsikt. Detta inspel gör att just stationen som station lyfts fram. Detta är bra. Vi får fokus.

Larry K Oltmanns/VX3 Architects, Strategists, Urban Designers (medgivande av Johan Wester)

Inspelet med banhall av Johan Wester pekar ut just det faktum att Lund och Sverige med sina anläggningar MAX-IV och ESS är internationella tilldragelser som kräver att såväl staden Lund och dess kommunikationsnät anpassas till samma standard i fråga om attraktivitet som just acceleratorerna. Stadsbyggnadskontoret har genomfört en studie av stationsområdet och dess närhet. Arbetet, som redovisas i ”Ramprogram för Lund C” har tydligt visat på potentialerna i och kring stationsområdet. Dock påpekas inte i detta arbetet möjligheten att skapa ett landmärke av stationen. De tidigare arbetena med stationen har snarare pekat på området som en potentiell markreserv för exploatering och överbyggnad. Man kan snabbt konstatera att markvärdet och bebyggelsetrycket i regionen inte kräver varken övertäckning eller uppnår sådana försäljningspriser att det är lönt att genomföra arbetet på grund av platsbristskäl. Nedgrävning och tunnelalternativ är inte heller rimliga lösningar.  Varför gräva ned något som man egentligen kan visa och göra vackert? Hur skall man då åstadkomma en stationsmiljö som är State-of-the-Art, modern, tilldragande och utgöra ett landmärke? Dessutom kommer snabbjärnvägen som behandlas i Sverigeförhandlingen att angöra Lund och stationen.

Höjd ambition

Länge har jag påpekat vikten av en av landets äldsta stationer, tillika den tredje största när det gäller resenärer, måste få en ordentlig ansiktslyftning. Ambitionshöjningen som lyfts fram är i samma linje som den jag föreslagit tidigare – att bygga en banhall, dvs tillsammans med det i ramprogrammet för Lund C framtagna kvaliteter och värden sätta pricken över i med en byggnad som inte bara skyddar resenärerna för klimatet utan också utgör ett landmärke.

Rimlighet i genomförandet är nyckeln till framgång. Det är inte lönt att komplicera saker mer än de förtjänar. Vi skall inte försöka svälja äpplet helt. Vi får tugga i oss det i tuggor. Detta innebär att vi skall, liksom Westers presenterade förslag göra något rimligt. Rimligheten ligger i att inte integrera för mycket i lösningen på en gång och att balansera form med funktion – men inte överdrift på något håll. Kostnaden för anläggningen tas inte med i rimlighetsbegreppet – det kostar att göra något som sticker ut, men finansiering bör kunna skaffas – problemen ligger snarare i vårt land i hur komplicerat allt blir när vi försöker genomföra något. Rimlighet ligger också i att använda samma station för såväl lokalt, regionalt och nationellt resande. Dvs samma station för snabbtågen som anges i Sverigeförhanlingen som till pågatågen och de redan existerande fjärrtågen. Kapacitet finns redan idag för fler tåg, men man måste bygga ut stambanan söderut med fyra spår.

Naturligtvis kommer i en stationsmiljö ändå handel och service integreras i banhallen och dess nära omgivning. Här kan delar av finansieringen hämtas hem. Till Westers och Oltmanns förslag måste delar av handel och stationsnära köpcentrum tillföras för att man skall kunna genomföra projektet. Dock måste stationsförutsättningarna få leda integrationen – inte handeln!

Avsaknaden av medel för märkesbyggnader i Sverige kan kanske härledas till avsaknaden av speciell finansiering av sådana. Andra länder har speciella lösningar för just den här typen av byggnader. Enbart kommunen eller en aktör kan inte själv ta hela kostnaden.

Banhallen – en industrialismens katedral

Historiskt har järnvägar i Europa alltid en banhall vid sina större stationer. Det är bara i de nordiska länderna, som egentligen hade varit mycket betjänta av väderskydd, som dessa i princip inte existerar. Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, USA – bara för att nämna några – har monumentala stationer med just banhallar.

Paris, Gare du Nord. Photo by DAVID ILIFF. License: CC-BY-SA 3.0″

Banhallen utgör inte bara ett väderskydd. Den är dessutom en symbol för styrka, säkerhet och storhet. I industrialismens barndom började man bygga industrier som inte bara utgjorde produktionsenheter utan även fick konstnärlig verkshöjd för att visa dess betydelse i formspråket. Under 1900-talet har funktionalismen dragit ned denna övertydlighet något och reducerat formen till dess närhet till funktionen. En viss återgång till att visa formen i stilen har kunnat skönjas genom att märkesbyggnader får en vacker form och inte bara en funktion.

Berlin Anhalter Bahnhof, idag ett minne blott.

För att skapa en bra balans mellan staden och forskningsanläggningarna som fått ett formspråk som andas styrka bör därför stationen få sin banhall – katedralen för de resande.

Nya banhallar har tillkommit under senare år, dock inte i Sverige. Det är dags nu!

Kiel Hbf.

Liège-Guillemins

Liège-Guillemins sett från tåget….

Lissabon – ”Plataforma ferroviaria da Gare do Oriente” by Joao.pimentel.ferreira – Licensed under CC BY 3.0 via Commons – 

Malmö gamla banhall

Lund utan banhall… fundera på hur det kan se ut med en sådan!

Lund 1856 med sin dåvarande lilla banhall.

Referenser

http://www.sydsvenskan.se/lund/sa-vill-johan-wester-lyfta-stationen-och-lund/

Idédokument till förnyelsearbete kring och på Lund C., Jonas Andreasson 2006.

Ramprogram för Lund C – http://www.sparvaglund.se/Global/Sparvag-Lund/Dokument/Ramprogram%20Lund%20C%202015-03-10.pdf

http://sverigeforhandlingen.se/

Liège-Guillemins. http://projets-architecte-urbanisme.fr/images-archi/gare-liege-guillemins-structure-verre-belgique-calatrava.jpg

—

Man frågar sig om Landet Lagom tål visionärer – eller snarare – hur är man en lagom visionär?

Att förhålla sig till det redan existerande…

Måttfullhet är en dygd

Inom all planering drabbas man ibland av överiver. Det gäller allt från det egna hushållsprojektet till stora stadsomvandlingsprojekt. Inte minst omdaning av programvara inom it-branschen drabbas av stora omställningsprojekt som inte sällan slutar med nedläggning och omtag. Inom måttfullhetsparadigmet ingår då även återanvändning/återbruk av redan gjorda investeringar. Pendeln svajar dock i fråga om hur mycket man avväger att som doktrin tillämpa återanvändning eller ej.

Den blandade staden vurmas det mycket för i nuläget. Tyvärr ser vi trenden att när man väl försöker blanda verksamheter med boendemiljöer så tar sistnämnda över. Malmö hamn är ett bra exempel på ett framtida misslyckat blandningsförsök. Det slutar med bara bostäder nära vattnet i en pittoresk före detta industriell hamnmiljö. Helst skall man kunna behålla verksamheter på plats i boendemiljön för att skapa den attraktiva blandupplevelsen. Går inte detta så skall så mycket som möjligt av befintliga strukturer kunna återanvändas eller avspeglas i den framtida stadstrukturen.

Att återanvända befintligt

Det verkar i många fall förbjudet att återanvända befintligt när man skall utveckla något. Det gäller såväl mjukvara som husbyggnad eller vad som helst annat man kan tänka ut. Varför är det så?

Oavsett vilket vill jag ge några goda exempel nedan på omvandling där man använt befintliga strukturer som form för framtiden.

Denna bloggpost skall ses som en inspirationskälla för framtida dåd!

Tidigare gasklocka som bostadshus

Omvandling av gasklocka till bostäder i Stade, sydväst om Hamburg.

Gasklockans stålskelett har fyllts med ett bostadshus. Formen är bevarad och platsens tidigare användning kan avläsas i byggnaden.

Lokstallar som bostäder

Före detta Malmö – Simrishamns järnvägars lokstall i Kirseberg, Malmö, har omvandlats till bostäder.

Detta projekt får lovordas för att man behöll ursprungsidén att göra bostäderna som lokstall då det ursprungliga stallet fick rivas och ersättas av nybyggnation på grund av riskavfall. Man kunde ha valt en annan form eller delvis förvanskning av byggnadsvolymen när man ändå rev byggnaden, men så blev inte fallet!

Stålverk i stadsmiljö

Dortmund Hörde – Phoenix omvandlingsprojekt – ett jätteomvandlingsprojekt där ett tidigare stålverk med tillhörande valsverk omvandlas till stad. Omvandlingen medför även bevarande av större industristrukturer.

Stålverket med masugn (hochofen) och Cowperförvärmare sparade. Integreras i stadsförnyelsen.

Projektet kan med fördel följas såväl på nätet som i verkligheten! Spännande.

Ruhrområdet är späckat med olika återanvändningsexempel av storskaliga industrier. Ett intressant projekt är det i princip totalsparade anläggningen i Landschaftspark Duisburg Nord.

Att fokusera även på använda anläggningar…

Det numera ombyggda Öresundskraftverket i Malmö ger en fin bild av industriarkitektur.

Små exempel

Århus lokverkstadsområde. Här finns såväl nya som gamla byggnader invävt i ny stadsstruktur. Ett enkelt och illustrativt exempel på användning av former som påminner om tidigare användningsområde är buffertar som gatuavstängning och stensättning i gatumiljön som illustrerar tidigare spår inom järnvägsområdet.

Jag vill avsluta denna bloggpost med ett exempel på måttfullhet i gaturummet – vändplats i Stade:

Inspirerad? – Gör storverk!

Källor:

https://de.wikipedia.org/wiki/Landschaftspark_Duisburg-Nord

http://www.phoenixdortmund.de/de/home/

http://www.route-industriekultur.de/themenrouten/06-dortmund-dreiklang-kohle-stahl-bier/hochofenwerk-phoenix-west.html

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10201644254656835.1073741847.1493111765&type=1&l=8a5535abf4

http://www.skanskan.se/article/20110512/BOSTAD/705129767/-/ateljlagenheter-i-det-gamla-lokstallet

http://www.sydsvenskan.se/hemma/lokstallar-blir-unika-lagenheter/

Klicka för att komma åt KMV_Rapport_2006_010_low.pdf

Nytt försök att återta kontrollen av järnvägarna…skall skapa fler jobb.

Tilläggsdirektiv för att utreda hur staten kan återta kontrollen över järnvägsunderhållet (http://www.regeringen.se/sb/d/18662/a/251965)

Infrastrukturminister Anna Johansson presenterar tilläggsdirektiv till utredningen om järnvägens organisation. Tilläggsdirektivet syftar till att se över hur staten kan återta kontrollen över järnvägsunderhållet. Därtill har regeringen beslutat att ge Trafikverket i uppdrag att utreda och redogöra för alternativa former för organisering av underhållet av järnvägen samt att redogöra för utvecklingen och implementeringen av styrramverket för drift och underhåll av väg och järnväg.

Har vi inte sett detta förut? Vad är det som gör att man skall lyckas denna gången?

Järnvägen som företeelse har en svaghet. Dess dyra bankropp. För att man skall få en lönsam järnväg måste det transporteras gods och passagerare i tåg på banan. Frågan är om det någonsin varit lönsamt i Sverige att ha fler järnvägar än några få stamlinjer plus malmbanan, som från början är ett utländskt(engelskt) äventyr med ett antal konkurser.

Järnväg har i stället blivit en sysselsättningsåtgärd. Det andas likadant i ovan angivna betänkande. Man skriver ”Väl fungerande transporter med tåg är avgörande för att uppnå regeringens mål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020..” – hur då? Skall dessa människor åka tåg till jobb någon annanstans eller jobba med just järnvägsupprustningen?

Vi får väl se!

För järnvägens bästa…

Om man nu menar att man skall återta det bristande underhållet för järnvägens egna skull så vill jag nog ge mig på systemet med beställare – utförare  – och inte minst lagen om offentlig upphandling som grusar alla förtroende. Sistnämnda lag har skapats för att ta bort möjligheten till svågerpolitik men undergräver samtidigt en långsiktig relation och möjligheten att upparbeta förtroende mellan beställare och utförare. I syfte att kontrollera att allt är bra har staten i stället lyckats skapa en myndighetskoloss – trafikverket.

Referenser

http://www.historiskt.nu/normalsp/staten/malmbanan/s%26nj/malmb_snj.html

http://www.regeringen.se/sb/d/18662/a/251965

Ineffektiva järnvägsupprustningar

Trafikverket borde ha en fungerande marknadsavdelning med omvärldsbevakning!

Det framgår klart utifrån alla de felsatsningar som skett i form av upprustade industrispår. Senaste fallet är spåret till Tetra Pak i Lund. Upprustningen skedde faktiskt helt fysiskt samma dag som man lade ner fabriken, den 27  augusti 2014. Dessutom fick man vid upprustningen byta delar av den undre bankroppen – ett inte billigt arbete.

Samma dag som nedläggningen av fabriken i Lund aviseras pågår här ett stort upprustningsarbete med till och med byte av den undre bankroppen, se bilden nedan. Lermassor schaktas ur och man fyller och packar makadam i banan. 27 augusti 2014.

Så här har det sett ut under många år. Växling ut till Tetra Paks anläggning i södra Lund.

Upprepat mönster

Men det är inte första gången det sker. Under SJs-  och sedan Banverkets tid har liknande felsatsningar skett. Det finns ett mönster på något sätt. En bana med relativt dåligt spår används för omfattande transporter i många år. Plötsligt byter man räls, eller byter sliprar – och vips så lägger man ner banan inom några år.

Här kommer några självupplevda exempel. Industrispår i Åhus hamn till gamla spritan – dvs Vin & Spritfabriken inne vid Gästis. Här låg ÖSJ-räls av klen kvalitet. Delar var nog kanske ångspårvägsräls från Gärdsbanan. Dessa användes för transporter av olika spritvagnar. Plötsligt bygger man om hela spåranläggningen ut till fabriken. Inga vagnar har rullat på den nya spårdelen som rullade på den gamla. En rälsbusstur företogs av järnvägsföreningen i Kristianstad ut på banan vid något tillfälle innan upprustningen, se bilden nedan.. Resultat  – skattepengar i sjön!

Upprustning av spåret från Kristianstad till Vittskövle såg. Här kördes i och för sig några tåg innan man definitivt fimpade linjen men det kunde man ha behållit befintligt spår till – med facit i hand. Resultat – skattepengar i sjön!

Rälsbyte och upprustning av banan till Hanaskog. Här har körts tåg i ett antal år, men upprustningen kanske kunde ha uteblivit med tanke på den ringa mängd gods som kördes på banan. Man skulle kunnat rustat befintlig bana i stället för att byta räls till 43kg/meter. Resultat – Skattepengar i sjön.

Simrisbanans upprustning till Staffanstorp. Kostnad närmare 10 miljoner. Har det gått två tåg där? Det stod en lokomotor under några år på bangården i Staffanstorp. Resultat – skattepengar i sjön!

Skånetågs lokomotor som stod oanvänd i Staffanstorp.

Limhamn – spåret till Kalkbrottet genom Limhamn. Ombyggnad av vägen medförde ombyggnad av spårförbindelsen. I princip har inga transporter förutom rivningen av kalkbrottets anläggningar gått järnvägsvägen. Resultat – pengar i sjön!

Hela tiden ser vi dessa ineffektiva upprustningar. Varför blir det så här? Fattas omvärldsbevakning hos den som sköter satsningen? Tidigare SJ, senare Banverket och idag Trafikverket? Kunde man inte via avtal eller på annat sätt knyta upp en kund och binda denne till återbetalning av upprustningen om ingen transport sker?

Det saknas en affärsmässighet i själva planeringsverksamheten hos trafikverket.

Framtid

En räddning av investeringarna i både Staffanstorp vid Simrisbanan och Lund på före detta Lund- Trelleborgsbanan vore att bygga ihop bandelarna med cirka 6 kilometer järnväg som för tillfället saknas mellan Lund och Staffanstorp. Man skulle då på sikt köra pågatåg över Staffanstorp och bredda möjligheten för spårburen pendling inom regionen. Man skulle även kunna medföra bättre utbyggnadsmöjligheter längs orter kring järnvägen. På köpet hade man fått en reservmöjlighet att nå mellan Malmö och Lund om stambanan skulle behöva stängas av.

Men vem driver den här väsentliga och vettiga frågan? Ingen! Vi hade behövt ha någon med samma kaliber som de som genomdrev Bottniabanan och Norrbottniabanan. Betydligt längre och dyrare banor genom obygden. Finns det möjligen någon politisk vilja att klara av 6 kilometer spår i Skåne?

Eller gäller devisen – järnväg är inte något transportmedel utan något man satsar skattepengar i för att sysselsätta byggsektorn.

Upp till bevis!

Här syns före detta järnvägsbron på linjen ut från Lund mot Staffanstorp. 6 kilometer behöver byggas! inte mer för att få ihop transportsystemet!

Referenser:
http://www.sydsvenskan.se/lund/tetra-pak-stanger-fabrik-i-lund/
http://www.trafikverket.se/Foretag/Planera-och-utreda/Nyheter—Planera–utreda/Riktlinjer-for-trafikprognoser/

En ny digital varvskris

Man läser om räddningspaket på mobilsidan. Konstgjord andning har aldrig varit en bra lösning på ett marknadsmässigt strukturellt problem. Jämför med varvskrisen på 1970- och 1980-talen eller Stålverk 80 osv. John Maynard Keynes kom på 1930-talet med sin teori om att stoppa pengar i hjulen från offentlig sektor för att stimulera tillväxt vid ekonomisk nedgång. Det fungerade nog bättre på den tiden och på andra marknader än dagens globala och väldigt fladdriga marknad. Man kan säga att en medicin eller metod från 1930-talet dåligt fungerar i dagens samhälle.

Tyvärr måste man bekämpa nedgång med mer innovation. Låt inte pengar satsas i konstgjort andning! Vi måste stimulera innovationen i stället.

Dagens marknader kan i tekniktunga marknadssegment liknas vid att styra en supertanker. Det gäller att ha framförhållning och styra i tid. Men på marknadshavet blåser svåra stormar som ändrar riktning på ett inte förutsägbart sätt. Man kan helt enkelt styra fel eller vid fel tillfälle – för tidigt eller för sent. Alla dessa manövrar leder till problem! Hur löser man då detta? Den som har svaret blir väldigt rik! Det gäller på något sätt att ha både hängslen och livrem – men har man råd med detta? Troligen inte. Det man kan säga är att det är inte sista gången vi ser en snabb strukturomvandling inom it-segmentet.

1998 hade Ericsson och Nokia var lika marknadsandelar. Plötligt, nästan över en natt föll Ericssons andel i och med problemen med T28 (som tillverkades i 28 miljoner exemplar) samtidigt som Nokia kom med sin 3310-familj – framgångskonceptet – det var lite enklare att SMS:a och man behövde inte någon mobilantenn som stack upp ur telefonen. Som vi vet var detta början till slutet för Ericsson som mobilföretag även om det tog ytterligare något år innan slutet var ett faktum.

SonyEricsson bildades som svar på problemet när plötsligen Ericsson trillade under 10% strecket och Nokia hade fått över 40% marknadsandel. Nokia upplevdes som oövervinnerliga. Nu – 2015 är Nokia uträknat, SonyEricsson skrotat och Sony har problem. Apple har tagit över marknaden genom ett paradigmskifte.

Ericsson föll på SMS och antenn.
Nokia och övriga före detta stora jättar föll på äldre och röriga koncept på smartphones och inget bra affärsupplägg med kontroll på hela värdekedjan från applikation, innehåll och upplevelse till mobilenhet.

Naturligtvis kommer iPhone-koncepten mötas med framtida innovationer som slår ut dessa, men när och hur vet vi ju inte.

Men – enda sättet att möta Apple är genom ännu finurligare innovationer och bättre affärslösningar.

Jobba jobba jobba!

Kungshuset – utan funktion

I många år har nu Kungshuset invid Lundagård varit säte för utbildning och institutioner vid Lunds universitet. Den 7 juli 2014 hölls den sista föreläsningen i huset, som nu utrymmes. Tragiskt att undervisningen flyttar från centrala Lund upp till det norra universitetsområdet. Gradvis har institution efter institution flyttat. Om nu kunskapsstråket skall börja vid Universitetsplatsen hade lokaliseringen av filosofiska institutionen i Kungshuset varit den bästa. Det äldsta ämnet längst ned i spetsen, i äldsta huset.

Tillgänglighet fällde till sist användningen av Kungshuset som undervisningslokal. Här har pågått undervisningsverksamhet fram och till från 1500-talet. Nu är det definitivt slut.Man säger att en hiss kan aldrig anpassas till huset. Det går inte att bygga in den, det går inte att bygga till huset med en ny byggnad – tycker man. Frågan är vad som kommer att hända med huset nu. Ingen kommer ju att kunna använda huset! Här kommer mina förslag på hur man skulle kunna förse huset med ett modernt serviceutrymme för hissar, datorer, städutrymmen mm.

Efter några bilder från flyttdagen redovisas två egenhändiga skisser på lösning som skulle kunna ha räddat kvar institutionen och undervisningen till universitetets äldsta undervisningslokal. Än är det inte för sent!

 Kungshuset – historia

På Wikipedia kan man läsa att Kungshuset, även kallas för Lundagårdshuset eller Gamla akademien. Huset byggdes 1578 och stod färdigt 1584, men bestod då bara av två våningar. Det tjänade ursprungligen som residens för danske kungens länsman. Vid besök i staden bodde danske kungen i regel själv också i huset.

Under en period på 1600-talet ägdes och beboddes huset av superintendenten (biskopen) Peder Winstrup men indrogs 1688 genom Karl XI:s reduktion till kronan. Kort därefter överlämnades huset till Lunds universitet och användes som universitetets huvudbyggnad fram till 1882 då den nuvarande huvudbyggnaden stod färdig. Universitetsbiblioteket blev dock kvar i huset till 1907, då den nya byggnaden vid Helgonabacken stod klar.

Kungshuset byggdes om av Carl Hårleman 1740-1742 och Carl Georg Brunius 1837-1839. Vid den senare ombyggnaden fick huset sin tredje våning, och ett betydligt ålderdomligare utseende än det någonsin egentligen haft tidigare. Under åren 1877-1879 genomfördes vissa förändringar i fasaden efter ritningar av Helgo Zettervall.

I äldre tid rymde huset bland annat astronomiskt observatorium i tornet samt en anatomisk teater. Under 1700-talet fanns universitetets naturaliesamlingar, som grundats av Stobaeus i huset (på andra våningen, västra gavelrummet). fram till i dag låg Filosofiska institutionen i Lundagårdshuset.

En gammal sägen är att Karl XII skall ha ridit uppför trappan i husets torn till häst, men detta brukar avvisas som en myt eftersom trappan inte var byggd när Karl XII levde. Tyvärr en myt som annars hade varit en trevlig sanning.

Bilder från sista dagen

Det tomma biblioteket.

Sista undervisningsdagen, den 7 juli 2014.

 
Trappan upp till översta våningen. Ovanför ligger det runda kontoret. I detta rum finns trappan till vinden och taket på tornrummet.

Tidstypisk toalett av typen brusfåtölj…

Personalen i flytt-tag. Ett visst vemod infinner sig.

 

Peter Gärdenfors kontor med runda bokhyllor, specialbeställda för runda rummet. Ingen skit i hörnen här inte (det saknas ju hörn!)

Takutsikten.

Minnesskrift från de sista i huset.

..med förhoppningen att komma tillbaks..

Vem har sagt att det skall vara exakt lodrät placering på ett fönster?

 

Moderniseringsförslag

För att byggnaden skall kunna gå att använda måste man bygga in hiss och nya serviceutrymmen. Genom att bygga på ett likadant torn som finns söder om byggnaden borde man kunna få igång huset igen som publik lokal med undervisning och bibliotek mm. Här redovisas två förslag på placering av ett sådant servicetorn. Utformningen kunde antingen utformas som en ren pastisch – dvs en kopia av det existerande tornet, eller som en ren modern skapelse – ett järnrör som får sin färg och yta från rost.

Förslag till servicebyggnad med hiss, städ mm till Kungshuset, alternativ 1.

Förslag till servicebyggnad med hiss, städ mm till Kungshuset, alternativ 2.

 

Källor

Wikipedia:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kungshuset,_Lund

Bevaringsprogram för Lunds stad:
http://bevaringsprogram.lund.se/wiki/bevaringsprogram/index.php/Lundag%C3%A5rdshuset
och
http://bevaringsprogram.lund.se/wiki/bevaringsprogram/index.php/Lundag%C3%A5rd

Se även artikeln i Sydsvenskan:
http://www.sydsvenskan.se/lund/den-sista-lektionen-i-huset/#

Cirkeln är sluten….

Plötsligt händer det – det oväntade.

Idag trillade det in en post på facebook med kommentaren – ”Hittade detta injutet på Umas någon som kan tyda gammal skrivstil?”…

Inmurad 27/2 1945 Murarn Göte Andersson Sofielundsvägen 24a Malmö, Murare på bygget var Sture Kristersson, Gunnar Mårtensson, Albin Jönsson, Albert Andersson. År 1945.

Min morfar, Gunnar Mårtensson arbetade som murare i Malmö. Det är hans handstil.

Här ses Gunnar arbeta på ett tak med Pauli kyrka i bakgrunden någon gång på 1940-talets slut.

 

Det var kutym att vid nybyggen och stora tillbyggnader att mura in en flaska med murarnas namn på. De som idag river hus är väl medvetna om dessa tidskapslar och tittar särskilt efter dom när man river i hörnen, där de oftast stoppats in.

Cirkeln är sluten. Någon hittade deras inmurade flaska och jag fick syn på detta! Otroligt!

Visionslösheten – en delmängd av visionen?

På något sätt har Lund på senare tid drabbats av ökad energi i sitt mentala centrum. Entropi i stället för entalpi. Kraft, fast utan riktning. Kokpunkten är nådd och trycket ökar. Finns det en säkerhetsventil eller skall kraften riktas till något som bör uträttas? Gäller det bara för Lund? Kanske är det bara en påhittad uppfattning? Ett tillstånd som inte existerar?

Den brinnande plattformen!

När man skall skapa en riktning behöver man ett ojämviktstillstånd, en potential som man kan överbrygga. Det kan vara en stor industri som lagt ner, såsom Kockums i Malmö, eller en gruva som underminerar staden, såsom för Kiruna. Dessa fakta skapar riktningen i visionsbilden för dessa städer. Man har ett mål som ligger utanför den status som man befinner sig i  – dvs den plattform man står på brinner och man måste överge den. Lund befinner sig inte på någon brinnande plattform och har därför ingen förflyttning att ta till. Man kan inte heller hitta på en riktning. Den måste finnas där för att man skall kunna se målet.

Vision för vad?

Dagens samhällsbild är inte enkelt omsättbart i enstaka städer utan sin omvärld. Man måste sätta in dem i sitt regionala sammanhang. Om man skall titta på enbart en vision för Lund så är det jämförbart med att titta på en vision för Manhattan i New York. Det blir svårt att ta en stad ur sitt sammanhang och titta på den. Lund befinner sig idag i hetluften i regionen där Malmö och Lund tillsammans med Köpenhamn bildar en enhet. Det går naturligtvis att ha en vision för Lund enbart, men det vore bättre med en större vision för Lund insatt i sin omvärld.

Kanske finns det en gemensam brinnande plattform att ta utgångspunkt i för regionen? Kanske skall energin omvandlas där?

Visioner i portioner!

Dessutom – relativt i sitt sammanhang ”stora ekonomier”, som Lund ändå kan betraktas som i ett nationellt perspektiv, behöver inte ha en stor vision med riktning. Ett konstlat grepp att skapa en vision utan mening är felaktigt. De små stegen blir därför de som syns i visionsarbetet – Hållbar stad, osv.

Man kan inte låta bli att tänka på hur Lund med sin ställning både nationellt och internationellt har ett extraordinärt fokus. Det är således inte bara att kasta ur sig något simpelt som vision. ”Idéernas stad” – ja men det skall bli mer än bara idéer.

Exempel på små steg…

Själv skulle jag vilja ur ett kommunikationsperspektiv få Lund på kartan med en ny centralstation med affärer i ett kommunikationsnära sammanhang. En station med en profilerad arkitektur med en banhall, bra för alla resenärer i vårt nordiska klimat. Det vore skoj!

Inom mitt eget ämnesområde geografi skapades i Lund av Torsten Hägerstrand begreppet tidsgeografi, som satte Lund i centrum på geografivärldskartan. Vi bör som visions- och målbild återhämta den positionen till Lund igen genom att satsa på och bli bäst på den geografiska forskningen. Hela universitet kan ju jobba mot en bättre ranking. Nu låg vi på plats 67 enligt QS World University Rankings 2013, men har rasat ner till under 100 under 2014…

Stadsutvecklingsmässigt kan vi jobba vidare med den intelligenta staden .Dvs frågor av typen staden som kraftverk osv. Lund är på stor väg här, men det gör oss inte unika (läs – ingen brinnande plattform!). Vi kan naturligtvis utveckla fältet – internet – mobilt – staden. Kommunikationsytan mellam maskin- människa- information. Detta har varit på gång i Brunnshögsarbetet. Liknande tankar skriver DN i en debattartikel ”Gör Sverige till testbädd för sakernas internet”.

Ekonomiskt ligger Lund i bland toppen av landets städer i fråga om att skapa värde. Detta avspeglas inte minst i fråga om fastighetspriser eller efterfrågetryck.

Jag menar att gnälla på Lund som man gjort den senaste tiden i media är till ingen nytta. Visionslösheten, som den kallas, är bara en uppfattning som uppstår i ett samhälle där den brinnande plattformen inte existerar.

—

Referenser:

http://www.sydsvenskan.se/lund/chockerande-smattighet-i-citydebatten/

http://www.topuniversities.com/node/2838/ranking-details/world-university-rankings/2013

http://www.dn.se/debatt/gor-sverige-till-testbadd-for-sakernas-internet/

Intressant läsning kring tillväxt:

Tillväxtbilder, regionala intentioner samt entreprenörers orsaksförklaringar av tillväxt en penroseisk syn pÅ regional tillväxt peter selegård 2011 – http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:452088/FULLTEXT01.pdf

Klicka för att komma åt Vision_broschyr-webb.pdf

Ordförklaringar:

Entropi –  är lite slarvigt uttryckt ett mått på hur mycket av värmeenergin i ett system som inte kan omvandlas till arbete.

Entalpi – är lite slarvigt uttryckt ett mått på summan av den inre energin och produkten av systemets tryck och volym.

Den blandade staden är utspädd!

Eländigt nog kunde man idag läsa i Sydsvenskan att Malmö tänker ta bort den så genuint fint placerade valskvarnen i den inre delen av den gamla hamnen. Detta är inte bra ur flera synvinklar, men kanske förståeligt ur ekonomisk synvinkel då läget är bästa möjliga ur en exploateringssynvinkel. Inte desto mindre dåligt i alla fall då det utarmar diversifieringen av stadsrummet – en egenskap som människan ständigt söker. Alla gillar vi att gå omkring i pittoreska kvarter med blandade verksamheter. Vi har tyvärr ganska få sådana i vårt land och det verkar som att vi ständigt försöker fördärva dessa få vi har.

Malmö Valskvarn på tidigt 1960-tal.

Nu skyller byggkommunalrådet Milan Obradovic (S) på att renoveringen av järnvägspåret och klaffbron skulle bli för dyrt. Ett svepskäl för att kunna expoatera området.

Om man tittar på Kockumsområdet så har det omvandlats från ett industriområde, till ett område med blandade verksamheter med vattenspeglar till att bli ett rent bostadsområde. Från en monotoni till en annan! Varför inte stanna till på vägen och bevara mångfalden i verksamheterna – när det nu går?

Ännu ett felsteg i riktningen från den blandade staden! Folk gillar blandningen mellan verksamheter och boende. Nu försvinner klaffbron, hamnbassängen dör och det blir tristess med ytterligare glasfasader mot vattnet. Inte bra – tyvärr! Vi pratar stadsutveckling och blandad stad där verksamheter och bostäder varvas. Olika tidsepoker bör kunna samsas. Om, och när dessa kvarn och silobyggnader försvinner så ersätts de säkert med ett modernt hus. Alternativet, som skulle kunna vara gångbart, är att bygga om befintligt hus till annat ändamål, typ bostadsändamål. Det finns ett fint exempel i Köpenhamn där man byggt om en silo till bostäder. Kan ju vara något. Anledningen att järnvägsspåren skulle vara dåliga osv är svepskäl till att lägga ned. Kan det månne finnas markvärdesspekulationer bakom beslutet – inte att klandra, men att beklaga om en fin stadsnära levande industrimiljö, som går med vinst, försvinner.

Vi måste försöka bevara dessa miljöer, inte skapa en ny monotoni!

—

Referenser

http://www.sydsvenskan.se/malmo/lantmannen-flyttar-sina-kvarnar-fran-centrala-malmo/#comment-1263118875

http://www.sydsvenskan.se/malmo/lantmannen-flyttar-sina-kvarnar-fran-centrala-malmo/

Effekter av en effektivare planprocess – vilka blir konsekvenserna av liggande förslag?

I dagarna har det blivit ett hett ämne hos Stadsbyggnadskontoret att förstå effekterna av förslaget på enklare regler för att bygga bostäder. Fokus har varit på student- och ungdomsbostäder men även andra åtgärder finns i förslaget såsom underlättande av andrahandsuthyrning och att det kommer inte att behövas bygglov för vissa åtgärder som idag kräver bygglov. Regeringens utredare Lars Magnusson gav Stefan Attefall sitt betänkande i maj 2013 som handlade om att titta på förändringar i plan- och bygglagen som skall korta sträckan till byggstart.

Effekterna av bostadsministerns förslag finns bra beskrivet i en debattartikel i Svenska Dagbladet, daterad 13 februari 2014. Skrivningen nedan bygger på den artikeln i mångt och mycket.

Jag kan börja med att konstatera att i ett samhälle händer ibland stora förändringar med väsentliga effekter som resultat. Kyrkan har skiljts från Staten, Försvaret har i princip avskaffats så varför skulle inte planprocessen förändras radikalt? Själv har jag funderat över Lantmäteriets existens – kan inte den verksamheten ligga på domstolsverket eller skatteverket?

Dock – vilka konsekvenser kan det nu liggande förslaget ha på samhällsutvecklingen?

Bostadsminister Stefan Attefall har rätt när han säger att trögheten i dagens system har uppstått genom att regel lagt på regel i syfte att skapa en så hel bild som möjligt i planprocessen. Denna, så kallade ”välviljans tyranni” kväver alla snabba processer. Exempelvis vet vi att Västkustbanan i Lund fördröjdes tio år i planprocessen. Vi vet också att det normalt tar två till tre år att få igenom en plan. Det är säkert så att de stora byggföretagen är de som bäst hanterar dessa processer och då kan dagens sega beslutsprocess kanske utesluta nya aktörer från marknaden.

Förslagen i den lagrådsremiss som lagts häromdagen innebär förenklingar och förtydliganden och ökar transparens och förutsägbarhet i processen, menar Attefall.

Vad har då hänt sedan utredare Lars Magnusson lämnade in sitt betänkande fram till lagrådsremissen?

Det som främst märks är att detaljplanen i princip helt försvunnit som verktyg. Det blir större tyngd i översiktsplanen, eller snarare områdesplanen, som beskriver avsikten med ett områdes exploatering. Sen hamnar resten av prövningen i bygglovsskedet. I betänkandet finns fortfarande detaljplanen kvar som instrument. Prövning i ett steg: antingen detaljplan eller bygglov, skriver Lars Magnusson. Stefan Attefall skriver mera rakt fram i sin artikel att detaljplaner i princip endast ska krävas för åtgärder som kräver bygglov och vars användning kan innebära en betydande miljöpåverkan. Det är en skillnad av mindre art men dock skillnad.

Som jag nämnde ovan – Regeringen föreslår att detaljplaner i princip endast ska krävas för åtgärder som kräver bygglov och vars användning kan innebära en betydande miljöpåverkan. Förslaget innebär att kommunen får större möjlighet att bedöma om det finns ett behov av en detaljplan eller inte. Om någon detaljplan inte behövs kan byggprocessen i vissa fall förkortas väsentligt. – ESS är i min tolkning en anläggning som behöver detaljplan. Men vilka andra? Spårvägen kanske.

För att ytterligare speeda upp processen inför man enkelt planförfarande som det enda rådande.

Man vill att byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen kan fatta avgörande i planfrågor. Här sparar man ytterligare ställtid i processen.

Förenklade regler skall öka flexibiliteten i en plan. Man upphäver vissa regulativ efte ren tid.  Regeringen föreslår att bestämmelser om arkitektonisk eller estetisk utformning ska upphöra att gälla efter den så kallade genomförandetiden, det vill säga fem till femton år efter att planen antogs, beroende på vad kommunen bestämmer i detaljplanen. Förslaget skapar större möjlighet för byggnadsnämnden att godta även andra utformningar än den som har bestämts i en detaljplan. Detta menar man innebär att planen är användbar även efter det att genomförandetiden har gått ut, tolkar jag det som. En sorts planåterbruk.

Exploateringsavtal på lika villkor efterlyses, förstår jag Attefalls skrivning. Man vill ju gärna införa kommunens vilja genom att uppföra ett exploateringsavtal. Då dessa inte är offentliga menar man att konkurrensen är åsidosatt. Hur och vad man vill göra framgår inte tycker jag. Vi får väl se vad som faller ut.

Byggnormer ska vara nationella och olika kommuner får inte ställa särkrav på ett byggnadsverks tekniska egenskaper. Här kan jag se problem med Lunds vilja att kunna låta olika byggherrar klassa sina byggen via Miljöbyggprogram Syd. Kan vara illegalt att göra om lagen utformas som den beskrivs. Intressant.

I debattartikeln står vidare om mer arbete som skall göras, men som inte redovisas specifikt. Avslutningsvis skriver Stefan Attefall ”Sedan 1990-talets början har Sverige byggt hälften så många bostäder per capita som våra nordiska grannländer. Detta vill jag ändra på.”

Intressant att se huruvida detta sätt kan påskynda byggandet – eller om det är konjunkturen som sätter P för framfarten.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att planeringspendeln slagit ut på andra hållet i sin iver att få fart på byggandet.

 

—

Referenser

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nu-blir-det-enklare-att-bygga_8986378.svd

http://news.cision.com/se/statens-offentliga-utredningar/r/forandringar-i-plan–och-bygglagen-ska-korta-strackan-till-byggstart,c9411449