Inte bara problemen med järnvägen, som ligger mig närmast i intresse, utan hela samhällsutvecklingen genomsyras av avsaknaden av sunt förnuft. Det handlar gärna om att man försökt värna det goda eller allas rätt till likaberättigande som ställer till det. Just formaliseringen av sistnämnda som utgör fällebenet på systemen. Det gäller till exempel hur man ville formalisera processen att undvika bestickning vid upphandlingar – att tjänstemännen gör bästa köpet för våra skattepengarna. Lagen om offentlig upphandling vet vi ju alla ställer mer till det än värnar just det som från början avsågs. Beslut om upphandlingen överklagas och hamnar i domstolar som inte har sakkunskapen om själva affären. Jurister, enbart utbildade i LoU förhandlar med andra personer med samma kompetens i sakfrågor som skolmat, järnvägstrafik eller vård. Lagen har således föskjutit spelplanen för beslut från politisk- och tjänstemannanivån till domstolarna. Är detta vad vi önskade? Dessutom brukar alltid lägsta pris vinna trots att vi vet intuitivt att kvaliteten inte blir bra.
Järnvägen är oerhört drabbad av samma idé om att genom upphandlingar blir allt bättre. Vi ser hur underhållet av järnvägen vips byter utövare – men hur går det med långsiktigheten i ett sådant system? Vissa saker behöver mera robusta system.
Distribuerat långsiktigt synsätt!
Vi måste också distribuera våra system. I stället för att sätta alla i t ex fjärrställverket på järnvägen borde folk sitta på stationerna och kunna agera när det blir fel. Redundans i säkerheten kan uppnås på bland annat detta sätt. Vid signalfel kan man tågklarera på gammalt sätt med tåganmälan. De distribuerade tågklarerarna kan även bättre bedöma vilka ersättningsbussar som behövs. Dessutom bör inte alla system upphandlas – långsiktigheten måste prioriteras.
Öka mängden personal i kritiska system
Sjukvården har också hamnar i fällan att man kan spara sig till effektivitet. Genom fler individer i sjukvården blir vården bättre! Hur kan man tro att färre människor skall hinna vårda fler?
Tillbaka till järnvägen – om fler i spårunderhållsarbete funnits – distribuerat på flera platser – hade mängden signal och växelfel minimerats. Förr när det fanns flera banarbetare längs våra järnvägar såg dessa brister i tid innan växelfelet eller signalfelet hade just blivit ett problem för trafiken. Ett kontinuerligt underhållsarbete medför inte bara mindre mängd fel utan också minde samhällskostnader i form av uteblivet arbete för många som ett signalfel idag betyder. Samma sak inom vården – fler personal medför mindre mängd sjukskrivningar och därmed bättre vård.
Pengar
Med tanke på att man på ett bräde kunde öka statsbudgeten från 19 miljarder till 50 miljarder för flyktingmottagandet så skulle vi genast satsa på oss själva också – hur länge skall vi fortsätta spara ihjäl infrastruktursatsningar? Dessa gynnar ju oss i detta landet! Vården borde få sina avsaknade resurser på samma sätt. Osv. De nyanlända har ju visat att det finns inte brist på pengar – snarare finns det brist på vilja att utveckla detta land som vi bor i!
Det är dags att skippa felaktigheter såsom LoU, där kontrollen på inköp och investeringar hamnar i domstolarnas händer och inte hos sakkunskapen, och se till att börja våga satsa på oss själva och inte spara ihjäl oss!
Svaret heter mindre mängd regler och mera sunt förnuft.
Geogrof 