Det är dags att skriva något om för mig betydelsefulla personer som arbetat och arbetar inom järnvägen. Tanken slog mig nu när jag själv uppnått en ålder där många av de man beundrat har gått ur tiden. Bravader och erfarenheter värda att nämnas bör delas så att jag själv inte sitter på alla fakta.
Mitt järnvägsintresse har funnits sedan tidiga barnsben. Min pappa och jag åkte många gånger och tittade på rälsbussar i Kristianstad. När tillfälle gavs fick man följa med på rangering mellan spåren i Kristianstad och sedan gå i gångtunneln tillbaka till stationshuset. Vi pratar mitten av 1960-talet. Ångloken har precis slutat köra i Kristianstad.
Det dröjer dock till 1979 innan jag får direktkontakt med järnvägsmän av det rätta virket. Dvs förare som kört ånglok i reguljär linjetrafik. Det var under säsongsarbete på järnvägsmuseet i Kristianstad som jag träffar på Bruno Larsson (Lunnalasse) och Allan Andersson (Hästveda) för första gången. Dessa järnvägsmän från Malmö lär mig grunderna i att hantera ett ånglok, smörja, skava lager och gjuta babbits. Senare kommer även Oskar Svensson från Hässleholm in i bilden. Jag fick senare förmånen att elda för Oskar på S 1260 under en sommar.
Bruno Larsson i S1260
Bruno Larsson, nytt bortgången, verkade i Malmö. Bruno var känd för sin starka körning med kraftiga accelerationer, höga rökplymer och pampiga starter. Ryktet säger att det var Bruno som medförde förbudet att ta in ånglok i Malmö C banhall. Detta förbud släpptes inte förrän under min egen medverkan i SJ 150 år då både Prins August och F 1200 fick tas in i hallen. Nåväl – av beskrivningen förstås hur denne man kunde traktera ett ånglok – lägg märke till att det var utan att loket på något sätt tog skada. Bruno var också känd under namnet Lunnalasse.
Stridsvagnståg i försök.
I fjol berättade Bruno för mig att man försökte minimera transportvägen mellan Revinge och Ravlunda genom att köra ett stridsvagnståg den närmsta vägen över Ystad. Ystadpersonal var med på tåget samt förare och eldare. Det gick bra hela vägen fram till s-kurvorna i Gyllebosjö, där man fastnade totalt. Varje vagn vägde 80-ton. Man hade två E-maskiner som dragkraft. Trots detta kom man varken fram eller tillbaka då tåget i s-kurvan klämde både i sida och tvärs. Backa gick till nöds varför man beslutade sig att avbryta och gå tillbaka till Ystad. Det måste ha kommit ett tredje E-lok till hjälp för att ta loss tåget. Bruno berättade att man fick dela tåget och ta en vagn i stöten mot Vemmerlöv. Det hela hölls nedtystat.
Sista ångtåget i Sverige.
Detta tåg kördes av Bruno Larsson. Tåget utgick från Malmö mot Ystad. Personalen fotograferades och fick blommor i Svedala.
Bruno Larsson hösten 2015 visandes bilderna från sista ordinarie ånglokskörningen i Sverige.
Allan Andersson – Hästveda – träffade jag på tillsammans med Lunnalasse – Bruno dvs – i Kristianstad vintern 1979 i samband med provkörning av L11 1657 – dvs CHJ 17 efter hjulringsbyte.
Provkörning av CHJ 17 på Åhusbanan vintern 1979.
Allan hade en förkärlek till engelska lok. Han berättade gärna om deras funktioner och förtjänster.
Oskar Svensson
Oskar var en hyvens man. Dock kunde han gnälla lite mycket i vissa perioder. En gång gnällde han för mycket och jag blev till sist förbannad och sa åt honom. Det hela gick över och samarbetet fortsatte. Oskar grillade korv på skyffeln och bjöd på varma bullar som värmts på pannan någonstans. Vi sågade ved med löphjulet på S 1260. Jag höll i träet medan vi backade över och träbiten delades i två delar med en krossad del över rälsen.
Oskar var verksam i Hässleholm vid växlingen på godsbangården när jag träffade honom.
Här syns Oskar och undertecknad i hytten på S1260.
Det fanns mycket att lära av dessa järnvägsmän. Jag fick förmånen att få arbeta under några av de som verkligen kört ånglok på riktigt under riktiga villkor, vilket var lärorikt. Nu står vi oss ganska slätt med kunskap som inhämtats under den dagliga rutinen med maskiner i stora lokstallskomplex eller tillhörande den eller den maskinsektionen. Men – vi skall inte misströsta – det kommer nya järnvägsmän (och kvinnor – jag kallar dem järnvägsmän – precis som vi kallar män i sjukvården sjuksköterska) som uppfostras genom museitågsverksamheten. Jag gläds varje gång vi får en lokförare på vanliga bruksnätet komma till en museijärnväg för att lära sig hur det gick till förr.
Amatören Jonas
(Denna artikel kommer att utökas!)
Geogrof 